enligt Concise Oxford Dictionary of the Christian Church, ”i början av femte århundradet hade ordet blivit en teknisk term i kristen asketik, vilket betyder ett tillstånd av rastlöshet och oförmåga att arbeta eller be.”Inte nog med att munkar och teologer talar om vice, men det förekommer också i lekmanna skrifter. Det förekommer i Dantes gudomliga komedi inte bara som en synd som måste straffas i de fördömda, utan som synden som leder Dante till helvetets Rand. Pastorn i Chaucer inkluderar acedia i sin lista över laster. Ilska och avund följer på listan och pastorn förbinder de tre lasterna tillsammans:

eftersom avund förblindar människans hjärta och ilska stör människan; och acedia gör honom tung, omtänksam och rasande. Avund och ilska gör bitterhet i hjärtat; den bitterheten är moderna acedia, och förenar den med all godhetens kärlek.

i sin ihållande analys av vice i fråga 35 i den andra delen (Secunda Secundae) av hans Summa Theologica, trettonde århundradet teolog Thomas Aquinas identifierar acedia som” världens smärta ”(jämför med Weltschmerz tyska koncept) som”producerar död”. och han kontrasterar det med att ”gudliknande” smärta som beskrivs av Paulus i 2 Kor. 7:10. För St Thomas Aquinas, acedia är ”smärta för det andliga godet i den utsträckning att det är ett gudomligt gott”. Det blir dödssynd när förnuftet samtycker till människans ”flykt”(flykt) från det gudomliga goda, ” eftersom köttet helt råder över Anden.”Acedia är i huvudsak en flykt från det gudomliga som leder till att man inte ens oroar sig för att man inte bryr sig. Det ultimata uttrycket för detta är förtvivlan som slutar i självmord.

undervisningen i St Thomas Aquinas på acedia i fråga 35 kontrasterar med sin tidigare undervisning om” andlig glädje ” utrustad med välgörenhet, som acedia är direkt emot och som han utforskar i fråga 28 i Secunda Secundae. Som St Thomas Aquinas säger: ”en motsats är känd genom den andra, som mörker genom ljus. Därför måste det onda också vara känt av det goda.”