blodtryckssänkningen vid användning av betablockerande läkemedel var ett oväntat resultat. Ursprungligen var det motstånd mot deras användning eftersom minskningen av hjärtutgången och ökningen av perifer resistens från beta-blockad ansågs vara en oönskad farmakologisk verkan för ett läkemedel vid behandling av hypertoni. Betablockerare har emellertid nu blivit etablerade vid behandling av högt blodtryck och har rekommenderats som ett förstahandsval i olika riktlinjer, även om deras exakta handlingssätt fortfarande är en fråga för debatt. I stort sett är betablockerande läkemedel åtminstone av liknande effekt som de andra huvudklasserna av antihypertensiva läkemedel. De kan med fördel kombineras med andra antihypertensiva medel, vilket ofta krävs. Det finns vissa bevis för att beta-1-selektiva medel är mer effektiva än de icke-selektiva beta-blockerarna. Trots vissa observationer av motsatsen är betablockerare ofta effektiva antihypertensiva medel hos äldre och hos svarta patienter; kombinationen av att vara äldre och svart verkar dock resultera i ett minskat blodtrycksfall. Om de ges tidigt under graviditeten leder de till låg födelsevikt. Samexisterande sjukdom kan påverka valet av en betablockerare för att behandla hypertoni. Betablockerare är värdefulla medel vid ischemisk hjärtsjukdom, särskilt kontrollen av kronisk angina pectoris och för att förbättra prognosen efter hjärtinfarkt. Medan initial dostitrering måste vara extremt försiktig, är hjärtsvikt nu en stark indikation för användning av en beta-blockerare, eftersom prognosen förbättras mycket. Diabetes bör inte längre betraktas som en kontraindikation för användning av ett beta-1-selektivt medel. Det senaste arbetet bekräftar att betablockerare ska ges till patienter som genomgår operation som har hög hjärtrisk. Resultatstudier tyder totalt sett på att hos yngre patienter minskar betablockerare förekomsten av stroke och hjärtinfarkt. Det finns inga övertygande bevis på en skillnad mellan ACE-hämmaren captopril och kombinationen av diuretikum och en beta-blockerare. Hos högriskpatienter, dvs. de med diabetes, sågs ingen skillnad mellan kaptopril och atenolol. Diuretika kan resultera i bättre resultatmätningar hos äldre jämfört med beta-blockad men i kombination är ”konventionell behandling” lika effektiv när det gäller total mortalitet, stroke och hjärtinfarkt som ACE-hämmare eller kalciumantagonister. Samtidig astma är fortfarande en viktig kontraindikation för beta-blockad, men inte kronisk obstruktiv luftvägssjukdom där en beta-blockerare ska användas med försiktighet om det är indicerat, t.ex. efter infarkt. Mätningar av livskvalitet, åtminstone med beta-1-selektiva medel, jämförs positivt med andra antihypertensiva läkemedel. Betablockerare, utan partiell agonistaktivitet, ska inte avbrytas abrupt, särskilt hos patienter med eller med hög risk för samtidig ischemisk sjukdom på grund av risken för post-beta-blockad hjärt sympatisk överkänslighet; alternativt bör sängstöd sättas in för att minska risken för sympatisk stimulering.