Adapted from Old Greek Stories Told Anew by Josephine Preston Peabody,

There once lived in Babylonia two lovers named Pyramus and Thisbe, som separerades av en konstig olycka. För de bodde i anslutna hus, och även om deras föräldrar hade förbjudit dem att gifta sig, hade dessa två hittat ett sätt att prata tillsammans genom en spricka i väggen.

här, om och om igen, Pyramus på hans sida av väggen och Thisbe på hennes, de skulle träffas för att berätta för varandra allt som hade hänt under dagen och att klaga på sina grymma föräldrar. Så småningom bestämde de sig för att de inte kunde uthärda det längre och de skulle lämna sina hem och gifta sig, oavsett vad. De planerade att träffas, på en viss kväll, av ett mullbärsträd nära Kung Ninus grav, utanför stadsportarna. En gång möttes de säkert, de var fast beslutna att rymma tillsammans.

hittills gick allt bra. Vid den bestämda tiden, Thisbe, tungt förtäckt för att dölja sig, lyckades fly hemifrån obemärkt, och efter en hemlig resa genom Babylons gator kom hon till en trädgård av mullbärsträd nära Ninus grav. Platsen var öde, och en gång där tog hon av slöjan från ansiktet för att se om Pyramus väntade någonstans bland skuggorna. Hon hörde ljudet av fotspår och vände sig för att se—inte Pyramus, men en varelse ovälkommen till något möte—ingen annan än en lejoninna som hukade sig för att dricka från en damm i närheten.

utan ett gråt flydde Thisbe och släppte hennes slöja när hon sprang. Hon hittade en gömställe bland klipporna på något avstånd, och där väntade hon utan att veta vad hon skulle göra mer.

lejoninnan, efter att ha släckt sin törst efter en våldsam måltid, vände sig från våren och kom på slöjan, snusade på den nyfiket, rev och kastade den med sina blodiga käkar,—som hon skulle ha gjort med Thisbe själv,—släppte sedan leksaken och gick bort till skogen en gång till.

det var bara lite efter detta att Pyramus skyndade sig till mötesplatsen, andfådd med entusiasm för att hitta Thisbe och berätta för henne vad som hade försenat honom. Han hittade ingen Thisbe där. För ett ögonblick blev han förbryllad. Sedan letade han efter några tecken på henne, några fotavtryck vid poolen. Det fanns ett vilddjurs spår i gräset och i närheten en kvinnas slöja, sönderriven och fläckad med blod; han plockade upp den och visste att den var Thisbe ’ s.

så hon hade kommit vid den bestämda timmen, trogen mot sitt ord; hon hade väntat där på honom ensam och försvarslös, och hon hade blivit uppäten av något djur från djungeln! När dessa tankar rusade över den unge mannens sinne, kunde han inte uthärda mer.

” var det att träffa mig, det här, att du kom till en sådan död?”han grät. ”Och jag följde alltför sent. Men jag ska betala. Även nu kommer jag sent, men jag lovar att det inte var mitt fel!”

när han sa detta drog den stackars ungdomen sitt svärd och föll på det, där vid foten av det mullbärsträd som han hade kallat som rendezvous point, och hans blod sprang över rötterna.

under dessa mycket ögonblick, Thisbe, hörde inget ljud och lite lugnat, hade lämnat från hennes gömställe och kom till kanten av skogen. Hon såg att lejoninnan hade lämnat våren och, ivrig att visa sin älskare att hon hade vågat allt för att hålla tro, kom hon långsamt, lite efter lite, tillbaka till mullbärsträdet.

hon hittade Pyramus där, enligt hans löfte. Hans eget svärd var i hans hjärta, den tomma manteln vid Hans sida, och i handen höll han fortfarande hennes slöja. Thisbe såg dessa saker som om hon var i en dröm, och plötsligt väckte sanningen henne. Hon såg den tragiska olyckan av alla, och när den Döende Pyramus öppnade ögonen och fixade dem på henne, bröt hennes hjärta. Med samma svärd stötte hon sig själv, och älskarna dog tillsammans.

där hittade föräldrarna dem, efter en ansträngande sökning, och de begravdes tillsammans i samma grav. Men mullbärsträdets bär blev röda den dagen, och Röda har de varit kvar sedan dess.