Magellanic Cloud, endera av två satellitgalaxer i Vintergatan, vars stora stjärnsystem jorden är en mindre komponent. Dessa följeslagare galaxer namngavs efter den portugisiska navigatören Ferdinand Magellan, vars besättning upptäckte dem under den första resan runt om i världen (1519-22). De Magellanska molnen erkändes tidigt på 20-talet som följeslagare till Vintergatan. När den amerikanska astronomen Edwin Hubble etablerade den extragalaktiska naturen hos det som nu kallas galaxer, blev det tydligt att de Magellanska molnen måste vara separata system.
R. Gilmozzi, Space Telescope Science Institute/European Space Agency; Shawn Ewald, JPL; och NASA
Foto-AURA/STScI/NASA/JPL (NASA photo # STScI-PF95-13)
Magellanic Clouds är oregelbundna galaxer som delar ett gasformigt kuvert och ligger omkring 22 kcal ifrån varandra i himlen nära den södra himmelska Polen. En av dem, Large Magellanic Cloud (LMC), är en lysande lapp med en diameter på cirka 5 kg, och den andra, Small Magellanic Cloud (SMC), mäter mindre än 2 kg. De Magellanska molnen är synliga för det blotta ögat på södra halvklotet, men de kan inte observeras från de flesta nordliga breddgrader. LMC är cirka 160 000 ljusår från jorden, och SMC ligger 190 000 ljusår bort. LMC och SMC är 14 000 respektive 7 000 ljusår i diameter-mindre än Vintergatan, som är cirka 140 000 ljusår över.
A. Nota-ESA / NASA
de Magellanska molnen bildades ungefär samtidigt som Vintergatan galaxen, ungefär 13 miljarder år sedan. De fångas för närvarande i banor runt Vintergatan och har upplevt flera tidvattenmöten med varandra och med galaxen. De innehåller många unga stjärnor och stjärnkluster, liksom några mycket äldre stjärnor. En av dessa stjärnkluster innehåller R136a1, den mest massiva stjärnan som är känd,med en massa 265 gånger solens.
foto AURA/stsci/NASA/JPL (NASA photo # STScI-PRC98-08b)
de Magellanska molnen fungerar som utmärkta laboratorier för studier av mycket aktiv stjärnbildning och utveckling. Till exempel är Tarantula Nebula (även kallad 30 Doradus) en enorm joniserad väteregion som innehåller många unga, heta stjärnor. Den totala massan på 30 Doradus är cirka en miljon solmassor och dess diameter är 550 ljusår, vilket gör den till den största regionen joniserad gas i hela den lokala gruppen av galaxer. Med Rymdteleskopet Hubble är det möjligt för astronomer att studera de typer av stjärnor, stjärnkluster och nebulosor som tidigare kunde observeras i detalj endast i Vintergatan.