förekomsten av typ 2-diabetes mellitus ökar över hela världen och är nu en av de främsta orsakerna till njursjukdom i slutstadiet i västländer. Diabetes mellitus av typ 2 är också en viktig riskfaktor för kardiovaskulära händelser. Därför är tidig identifiering av patienter med störst risk och efterföljande initiering av njur-och kardiovaskulära skyddsbehandlingar av yttersta vikt. Mikroalbuminuri avser en subklinisk ökning av urinalbuminutsöndring. Per definition motsvarar det en albuminutsöndringshastighet på 20 till 200 mikrog/min (30 till 300 mg/dag) eller ett albumin-kreatininförhållande (mg/mmol) på 2, 5 till 25 hos män och 3, 5 till 35 hos kvinnor. Mikroalbuminuri är ett viktigt kliniskt fynd eftersom det inte bara är förknippat med en ökad risk för progression till öppen proteinuri (makroalbuminuri) och njursvikt, men också kardiovaskulära händelser. Hos patienter som utvecklas till öppen nefropati föregår mikroalbuminuri vanligtvis makroalbuminuri med ett intervall på 5 till 10 år. Hos patienter med diabetes mellitus typ 1 ökar blodtrycket och njurfunktionen minskar efter början av makroalbuminuri. Hos patienter med typ 2-diabetes mellitus kan emellertid hypertoni och nedsatt njurfunktion uppstå när albuminutsöndring fortfarande ligger inom det mikroalbuminuriska området. Stora kliniska prövningar har visat att uppnå tätt glykemiskt (dvs. glykosylerat hemoglobin < 7,0%) och blodtryck (dvs. < 130/85mm Hg) kontroll fördröjer utvecklingen av njursjukdom. Det finns ackumulerande bevis som tyder på att användning av antihypertensiva medel som riktar sig mot renin-angiotensinsystemet (RAS) kan bromsa utvecklingen av njursjukdom och ge hjärtskydd hos patienter med typ 2-diabetes mellitus och mikroalbuminuri. Antihypertensiva medel som riktar sig mot RAS verkar också ha fördelar utöver sänkningar av systemiskt blodtryck. Sammanfattningsvis anses den årliga screeningen av patienter med typ 2-diabetes mellitus för mikroalbuminuri och initiering av åtgärder för att fördröja utvecklingen av njur-och hjärt-kärlsjukdomar nu vara en del av rutinmässig klinisk praxis. I synnerhet bör upptäckten av mikroalbuminuri provocera en intensifierad modifiering av de gemensamma riskfaktorerna för njur-och hjärt-kärlsjukdom, det vill säga hyperglykemi, hypertoni, dyslipidemi och rökning. Antihypertensiv behandling hos patienter med mikroalbuminuri och typ 2 diabetes mellitus bör initieras med ACE-hämmare eller angiotensin-II typ 1-receptorantagonister.